Någonting att äta...

Idag fick jag Margit att iföra sig lederhosen och laga mig en riktigt Österrikisk middag. Det blev knödel, bratwurst, St Johanneskorv, Tiroler Gröstle mit spiegeleier, spätzle, topfenstrudel, germknödel, kaisernschmarren mit zwetchken, leberknödelsuppe, wiener backhender, kronfleisch, hirtenspeiss, kartoffelschmarrn mit zwiebelfleich, speck mit schnittlauch, gebackene speckklösse, erdäpfelreinkalan, och mycket annat... 

Men min dräkt i grön Loden var för varm så jag gick på restaurant i en lättare klänning istället.

Margit fick en skorpa och katten fick maten.

Adjö.

Ack, denna Riviera...

En stärkande morgonpromenad i kaktuslunden och en liten frukost på slottet med Lilla Albert, jag minns så väl när han sprang i mammas hasor och lånade hennes juveler. Nåväl, att han inte är gift än är ju ett mycket stort mysterium. 

Efter morgonvarden hoppade jag i min seglardräkt för en liten tur med min lilla båt som troget väntade på mig i småbåtshamnen. 

Eftersom jag inte varit där på ett år så fick naturligtvis Margit, det lilla stycket, städa. Jag tycker det känns så ofräsht med alger och snäckor under durken, så i fick hon dyka med en skurborste och lite tomteskur (det bör alltid finnas med i ens packning när man far utrikes). 

Vad hon kan hålla andan det lilla livet... Ibörjan flöt hon upp hela tiden men det hjälpte när jag hittade en lång stav som jag kunde trycka ned henne med ända uppifrån soldäcket där jag satt och njöt av min Campari. 

Hon är ju för rolig... När vi skulle segla i väg, jag längtade så efter min favoritrestaurant i Antibe, så skulle hon tvunget åka vattenskidor efter båten. Eller nåja, kanske inte så mycket vattensidor som att flyta stillsamt efter i repet jag bundit fast henne med. När vi kommit till Nice så tyckte jag nog att hon drog ned farten lite så jag skar loss repet. Hon fick väl ta ett eget initiativ någon gång och inte bara lita på min vänlighet och värme, släpandes efter mig som ett litet appendix. Hon var ju med i OS-truppen i simning på stockholmsolympiaden, så ett par simtag borde hon klara.

Tillbaka...

Kära små läsare. Nu är äntligen er väntan över och oron i ert bröst kan fladdra i väg likt fjärilen från sin puppa!

 Min ferie är nu på paus och farandet Europa runt har landat mig hemma igen för en stund.

Som vanligt mötte jag sommaren i Monte Carlo, min svit på Hôtel de Paris väntade som vanligt i prunkande prakt med doftande syrenér i varje vas, detta vet personalen förväntas av dem och som en liten trevlig gest emot dem så hade jag min Syrénlila dräkt vid ankomsten. En spontan applåd togs upp av Jean vid conciergedisken. Den lilla kretinen Margit påstod så klart att hon var allergisk mot starka dofter. Pjosk! Jag har altid använt Poison, No 5, eller liknande perfume, Och Margits eviga rosslande har snarare blivit ett ljud som man inte hör, likt en klockas tickande.

Nu låg hon iallafall i ett hörn av sviten och pep från bronkiterna, sträckandes en hand efter telefonen för att ringa någon form av vård, och då påmindes jag om att jag var tvungen att ringa ett mycket viktigt samtal. När hon mest låg stilla lade jag på luren, och nu när fröken ur hade upplyst mig om tiden hemma i Sverige kunde jag ta min kaffe på caféet bredvid, där jag och den saliga Furstinnan så många gånger skvallrat bort många timmar. En liten tur i de små boutiquerna i kvarteren gjorde mig på gott humör igen! Inget är som försommar i Monaco! 

Val tillbaka på hotellet fick jag en liten piccolo att baxa ut Margit på gatan för att hämta mina inköp, Jag hade ju valt ut en fantastisk ensemble för kvällens middag och det skall icke en astmatisk liten proletärsdotter få hindra. 

På åtrhörande.

Konsumtion...

Jag läste i morgonavisen om min kära väninna Fru Kullenbergs konsumtionsvanor och det är en kvinna med smak ska jag säga. Favoritprodukten på Systembolaget är naturligtvis torr sherry, och favoritskorna är självfallet handgjorda i Buenos Aires. Anette är för övrigt en av de få kvinnor som har den goda smaken att bära dräkt. Det man ser oftast nuförtiden vill jag knappt kalla kläder ety de knappast kan fylla de funktioner som klädesplagg skall göra. 

I övrigt har dagen fyllts av intressanta så händelser. Min modist hade till exempel varit förutseende nog att trolla fram en liten Pingsthatt innan jag ens bett om den. Min slaktare hade den mest välhängda entrecote till mig (han har alltid haft ett gott öga till mig), min konditor gav mig smakprov efter smakprov innan jag till slut fick mig en Oscar II tårta med en smörkräm gulare än solen själv. Efter detta lyckades mins fiskhandlare trolla fram ett par kilogram torsk (utrotningshotad- schmutrotningshotad, kommunistpropaganda alltsammans).

Ett par narcisser till matrumsfönstret och en trevlig uppsättning utav nejlikor och iris till själva bordet. Ja. jag tyckte det var så roligt att shoppa att jag fortsatte eftermiddagen lång. Nya handskar, en trevlig sjal, Vicky Baums senaste utgåva, en grammofon, nya rör till radion, en liten rar Goebbelsfigur, nya koppar till Flora Danicaservisen, bowlingklot, nylonstrumpor, en sjal till, en liten byrå, hantlar, och tre hekto mintkyssar. 

Väl hemma i min våning kände jag mig naturligtvis helt slut, och att få lägga upp fötterna på den persiska puffen var en njutning endast att likna vid glädjen av en nedlagd barnträdgård.  

Nu väntar jag bara på att Margit ska komma med mina inköp, hon började låta lite efter besöket i i bowlingklotsbutiken, men lite får man väl tåla, jag tål inte lata människor!

Valborgsmässoafton...

Jaha, så var det Valborg. Intoxikerad pöbel så långt ögat når. Själv sitter jag med ett litet glas Chateau neuf de pap i min Emmafåtölj lyssnandes på "Oh hur härligt Majsol ler" med Orfei Drängar. Lilla Margit sitter i mitella med ett glas ljummen mjölk, på en liten puff bredvid. Masserandes mina trötta fötter med sina små reumatiska fingrar. Valborgsmässoaftonens Majbål är ju till för att skrämma häxor på flykt, så mina vänner; känner er trygga. Varken Franschehschschseska eller andra troll torde våga visa sina fula trynen ute denna afton.
I morgon skall jag stå på min balkong och kasta ägg på proletärerna som tågar fram, mot bättre vetande...

Angående att ärva...

Min framlidne make Carl hade ju den god smaken att efterlämna en smärre förmögenhet då han en oktobernatt för en herrans massa år sedan råkade gå hädan. Oh, jag minns det som vore det igår, hur han satt i biblioteket med cognacskupan i ett krampaktigt grepp. En lite fånig frågande blick. Munnen gapande som om han just sagt "va?" och fastnat där. 

Jag blev förstås oerhört skärrad och ringde naturligtvis på ambulansen direkt efter jag avslutat kapitlet i den bok jag läste (Inteckning i livet, Vicky Baum 1947) och druckit mitt kvällskaffe, broderat färdigt kuddfodralet i schattersöm, telefonerat min väninna Erna om den stundande bazaren i kvinnoföreningen.

Hur han hade råkat få cyanid i sitt glas förblev ett mysterium, men efter detta behövde jag aldrig gifta om mig. 

Ljuvliga dag...

Idag har undertecknad varit på sitt mest strålande humör! Mer glittrande glad än Sickan Carlsson någonsin varit.
Då jag slog upp mina ljusblå om förmiddagen mindes jag att det var min namnsdag. Jag ringde på Margit för att komma med frukostbrickan. En ljum bris av kaffe låg över rummet då Margit plötsligt snubblade på kelimmattan framför toilettbordet. Som jag skrattade! Och det blev inte bättre när det visade sig att hon brutit lårbenshalsen. Ja, hon vet hur man roar den lilla människan.

Alltnog, jag klädde mig i stilla mak, och beslöt mig för att slå en lov neråt NK, eller Hansakompaniet som de envisas att kalla det. På den lilla bron över kanalen träffades jag av en okammad, on det var en man eller kvinna gick inte att se, varelse. Den kom tydligen från något som hette Djurens rätt. Jag blev mycket konfunderad då jag inte viste vilken rätt det handlade om, förrätt eller varmrätt? Nåväl, ycket irriterande var den iallafall... Till min stora glädje råkade samtidigt jag svänga lite hårt med handväskan och plums, där låg den i kanalen med det andra avskrädet. Ännu ett skrattanfall kom över mig!

Vid entren till NK såg jag lilla Hester komma mot mig, jag vände givetvis på klacken, och tog upp en liten fickspegel för att smygtitta vart hon var på väg. Som genom ett Herrens mirakel kom kullerstenarna till min räddning. Hesters klack flög och mitt försprång ökade såpass att jag utan problem kunde smita in på Hollandia för en eftermiddagskaffe utan påhäng!

När jag så fått mig en Budapeststubbe och en Strassburgare till livs, fortsatte jag min vandring. Köpte mig en tidning för att läsa dödsannonserna, och förhoppningsvis få mig ett gott skratt till. Dessvärre stod det inget om vare sig Babushcshschka eller Franschschcshcshka. Men lyckan kom ändå till mig när jag kom hem eftersom Margit låg kvar och sprattlade! Jag hade ju helt glömt bort henne i mina bestyr. Som jag skrattade! Hon är som en riktig Thor Modéen blandat med Siw Ericks. Detta gjorde dagen till min bästa namnsdag hittils! Nu återstår att se vad aftonen har i sitt sköte. Har lilla Margit fler tokigheter på lut?