Min framlidne make Carl hade ju den god smaken att efterlämna en smärre förmögenhet då han en oktobernatt för en herrans massa år sedan råkade gå hädan. Oh, jag minns det som vore det igår, hur han satt i biblioteket med cognacskupan i ett krampaktigt grepp. En lite fånig frågande blick. Munnen gapande som om han just sagt "va?" och fastnat där.
Jag blev förstås oerhört skärrad och ringde naturligtvis på ambulansen direkt efter jag avslutat kapitlet i den bok jag läste (Inteckning i livet, Vicky Baum 1947) och druckit mitt kvällskaffe, broderat färdigt kuddfodralet i schattersöm, telefonerat min väninna Erna om den stundande bazaren i kvinnoföreningen.
Hur han hade råkat få cyanid i sitt glas förblev ett mysterium, men efter detta behövde jag aldrig gifta om mig.
2 kommentarer:
underbara männisa!
Gud va roligt! Ska bli ett nöje att följa..puss på jätteklittan!
Johan
Skicka en kommentar