Barnuppfostran...

Mina planer för gårdagens afton grumlades å det grövsta. Jag satt med min lilla lukulliska vard lyssnanes på en fantastisk radioteater (Det hände i Lohwinckel av Vicky Baum 1931). Då det plötsligt ringer på min port, och lilla Margit som satt på en pall bredvid min schäslong, drabbades tydligen av en stroke eller något och gick inte att nå. Vad att göra? Jo, jag får resa mig och vandra mot dörren.

 

I dörröppningen stod en liten människa, först trodde jag att cirkusen var i staden och att en dvärg hade rymt, men icke! Tydligen har det i min fastighet flyttat in en ... Huu... FAMILJ!!! Människan som stod utanför var tydligen dotter i detta sällskap. 

Där stod jag nu med en lätt avsky i blicken, och naturligtvis säkerhetskedjan på, vad händer?

Den lilla saken tilltalar mig!

 

- Vill du köpa Majblommor?

-Sedan när säger man du till mig?, frågade jag då.

Varpå avskrädeshögen i rosa tyll tystnade, tittade frågande på mig, mumlade något om  rädda barnen och välgörenhet.

-Jag bryr mig inte om rädda barn, låt de som skrämt dem betala!

Förövrigt ska inte du inte titta direkt på mig! Däremot knixa på ett trevligt sätt, hålla händerna längs sidorna, Räta på ryggen, dra en kam genom håret, rätta till gluggen mellan tänderna, gå ner ett par kilon skulle heller inte skada, tvätta dig bakom öronen och till sist sluta upp med att störa oskyldiga damer innan jag ringer polisen! 

Varpå jag slängde igen dörren och återvände till radion. Senare kom jag att tänka på hur slappa föräldrar numera är, ett tips då från lilla mig, försök få tag på Joan Crawfords lilla bok om barnuppfostran,  så kanske samhället kan komma på rätt fot igen!