Någonting att äta...

Idag fick jag Margit att iföra sig lederhosen och laga mig en riktigt Österrikisk middag. Det blev knödel, bratwurst, St Johanneskorv, Tiroler Gröstle mit spiegeleier, spätzle, topfenstrudel, germknödel, kaisernschmarren mit zwetchken, leberknödelsuppe, wiener backhender, kronfleisch, hirtenspeiss, kartoffelschmarrn mit zwiebelfleich, speck mit schnittlauch, gebackene speckklösse, erdäpfelreinkalan, och mycket annat... 

Men min dräkt i grön Loden var för varm så jag gick på restaurant i en lättare klänning istället.

Margit fick en skorpa och katten fick maten.

Adjö.

Ack, denna Riviera...

En stärkande morgonpromenad i kaktuslunden och en liten frukost på slottet med Lilla Albert, jag minns så väl när han sprang i mammas hasor och lånade hennes juveler. Nåväl, att han inte är gift än är ju ett mycket stort mysterium. 

Efter morgonvarden hoppade jag i min seglardräkt för en liten tur med min lilla båt som troget väntade på mig i småbåtshamnen. 

Eftersom jag inte varit där på ett år så fick naturligtvis Margit, det lilla stycket, städa. Jag tycker det känns så ofräsht med alger och snäckor under durken, så i fick hon dyka med en skurborste och lite tomteskur (det bör alltid finnas med i ens packning när man far utrikes). 

Vad hon kan hålla andan det lilla livet... Ibörjan flöt hon upp hela tiden men det hjälpte när jag hittade en lång stav som jag kunde trycka ned henne med ända uppifrån soldäcket där jag satt och njöt av min Campari. 

Hon är ju för rolig... När vi skulle segla i väg, jag längtade så efter min favoritrestaurant i Antibe, så skulle hon tvunget åka vattenskidor efter båten. Eller nåja, kanske inte så mycket vattensidor som att flyta stillsamt efter i repet jag bundit fast henne med. När vi kommit till Nice så tyckte jag nog att hon drog ned farten lite så jag skar loss repet. Hon fick väl ta ett eget initiativ någon gång och inte bara lita på min vänlighet och värme, släpandes efter mig som ett litet appendix. Hon var ju med i OS-truppen i simning på stockholmsolympiaden, så ett par simtag borde hon klara.

Tillbaka...

Kära små läsare. Nu är äntligen er väntan över och oron i ert bröst kan fladdra i väg likt fjärilen från sin puppa!

 Min ferie är nu på paus och farandet Europa runt har landat mig hemma igen för en stund.

Som vanligt mötte jag sommaren i Monte Carlo, min svit på Hôtel de Paris väntade som vanligt i prunkande prakt med doftande syrenér i varje vas, detta vet personalen förväntas av dem och som en liten trevlig gest emot dem så hade jag min Syrénlila dräkt vid ankomsten. En spontan applåd togs upp av Jean vid conciergedisken. Den lilla kretinen Margit påstod så klart att hon var allergisk mot starka dofter. Pjosk! Jag har altid använt Poison, No 5, eller liknande perfume, Och Margits eviga rosslande har snarare blivit ett ljud som man inte hör, likt en klockas tickande.

Nu låg hon iallafall i ett hörn av sviten och pep från bronkiterna, sträckandes en hand efter telefonen för att ringa någon form av vård, och då påmindes jag om att jag var tvungen att ringa ett mycket viktigt samtal. När hon mest låg stilla lade jag på luren, och nu när fröken ur hade upplyst mig om tiden hemma i Sverige kunde jag ta min kaffe på caféet bredvid, där jag och den saliga Furstinnan så många gånger skvallrat bort många timmar. En liten tur i de små boutiquerna i kvarteren gjorde mig på gott humör igen! Inget är som försommar i Monaco! 

Val tillbaka på hotellet fick jag en liten piccolo att baxa ut Margit på gatan för att hämta mina inköp, Jag hade ju valt ut en fantastisk ensemble för kvällens middag och det skall icke en astmatisk liten proletärsdotter få hindra. 

På åtrhörande.